What is a refugee?

by Johan Hegardt

In my dictionary of Swedish synonyms from 1986, flykting (refugee) is defined as: flyende (fugitive), (ibl.) rymmare (escapee), förrymd (runaway); överlöpare (turncoat), desertör (deserter); landsflyktig (exile), hemlös 2 (homeless), asylsökande (asylum seeker); (ibl.) invandrare (immigrant).

Consulting an older dictionary is an excellent way of putting into perspective many of the contemporary issues we are dealing with. There is a constancy in such works. They cannot be updated at will. They also provide some perspective on time. This was how the word flykting (refugee) was defined in 1986.


The abbreviation ibl. means that is a partial synonym, that is, not a full synonym. Here we can see that the word invandrare (immigrant) is a partial synonym. Flykting (refugee) means flyende (fugitive). English synonyms for ‘fugitive’ are ‘escapee’, ‘escaper’, ‘runaway’, ‘deserter’, ‘refugee’, ‘renegade’ or ‘absconder’. Several of these words can be directly translated into Swedish. Thus, ‘fugitive’ means ‘escapee’, someone who is fleeing. A ‘refugee’ is a displaced person, according to the English explanation.

Fleeing is fleeing from danger, from a threat against oneself. Fleeing means being in transit, moving away from the threat. In English, this comes across well as that the language first indicates the actual movement – ‘fugitive’, ‘escapee’ – and then when the escape comes to an end, ‘refugee’. In Swedish, however, the refugee continues to flee even after the person has ceased moving and escaped the threat that provoked the flight. Thus, we realise that what we have here are two different conditions, one of which is about movement and the other about being displaced. This is clear in English. Here, the person is displaced after the flight. In Swedish, the person will always be a refugee who is always fleeing from something even if he or she has escaped the threat.

Having said this, we may wonder how a person who has been forced to flee can be displaced, if the place in which the person has ended up is a safe place. In Swedish, this becomes even more complicated. Here, the person is always a refugee, that is, someone who is fleeing, even though the person finds him- or herself in a safe place.

To be moving, as a refugee or an escapee, is one thing, but that someone who has been forced to flee should be in the wrong place – be displaced – or be regarded as a person who is constantly fleeing cannot be a sensible way of looking at the matter.

Firstly, the person is in the right place, because the threat has been removed and the flight has come to an end. Secondly, these terms imply that the person will always remain on the outside, the person will be branded as displaced, or as a refugee who is fleeing and who has not found peace. A flight is one event among many in the life of a person, an unpleasant experience to be sure but not of the dignity that it should be his or her defining characteristic. The person may also be a father or a mother, a son or a daughter, old or young, have one or several professions, speak various languages, harbour a multitude of experiences; in other words: a human being for whom the flight was an experience among many, albeit the worst one.

On the Swedish Parliament’s website one can search for the word flykting (refugee) under the heading “Dokument och lagar” (Documents and Laws). I have searched for documents from the period 1920 to 2017. My search in March 2018 yielded 11,363 hits. The image shows that the sum total changes as new documents are added. When I organised the hits in ten-year periods I arrived at the following list:

1920-1930, 2 hits
1931-1940, no hit
1941-1950, no hit
1951-1960, 18 (peak year 1958/1959 with 6 hits)
1961-1970, 26 (peak year 1969/1970 with 6 hits)
1971-1980, 592 (peak year 1980/1981 with 97 hits)
1981-1990, 1719 (peak year 1989/1990 with 267 hits)
1991-2000, 2517 (peak year 2000/2001 with 369 hits)
2001-2010, 3453 (peak year 2005/2006 with 448 hits)
2011-2017, 2915 (peak year 2015/2016 with 594 hits)

Remarkably, there are no documents from 1931 to 1951. There is no mention of the Baltic refugees, who fled the Second World War and then the Soviet occupation. Why there is no mention of them I do not know. Even if we include double counting, in, for example, the years 1980/1981, the pattern is clear. The members of parliament have paid attention to the word flykting (refugee) to an ever increasing extent. This attention is related to a changed attitude towards immigration.


Baltic refugee families arriving to Stockholm during World War II 

The Swedish Migration Agency explains that it was refugees from Germany and the Baltic countries who, during and after the Second World War, transformed Sweden from an emigration country to an immigration country. In the 1950s and the 1960s, so-called labour immigration to Sweden increased from countries such as Italy, Greece, the former Yugoslavia and Turkey. Labour immigration was essential for Swedish industry that was working at full capacity, as a result of the rebuilding of war-torn Europe, among other things. Sometimes the immigration was organised by the Swedish employment agencies, the Swedish Migration Agency explains, but the majority of the immigrants made their way here on their own initiative.

The Swedish Migration Agency was founded on 1 July 1969. In the 1970s, immigration was regulated and immigrants were subjected to labour market tests. However, some groups were exempt, such as citizens from the Nordic countries, refugees and family members. The regulation resulted in both a decrease and an increase of immigration to Sweden. Labour immigration from countries outside the Nordic countries decreased, Finnish labour immigration both increased and decreased depending on the economic situation, family reunification immigration from countries other than the Nordic countries increased and refugees arrived intermittently due to wars and crises, such as the 1973 Chilean coup d’état.

The first group of refugees came from the Baltic countries and Germany during the Second World War. Then it took until the 1970s until Sweden began receiving refugees again. According to the Swedish Migration Agency, the decade with most asylum seekers was the 1980s. This is when political protests against immigration gained in strength, which, in 1991, led to the formation of the New Democracy party that was represented in parliament from 1991 to 1994.

The concept of asyl, ‘asylum’, is interesting. If we return to my dictionary of synonyms we find that it can mean many things, such as ‘home for the defenceless’, ‘orphanage’, ‘nursing home’, ‘old people’s home’, ‘charitable institution’, etc, as well as ‘sanctuary’ and ‘shelter’. The English equivalent, ‘asylum’, means both ‘refuge’ (‘shelter’, ‘safe keeping’) and ‘mental hospital’. There is no need to comment on the connections between the meanings. We can discern a kind of transition from being on the move to being more stationary, still, however, within the framework of charity, sanctuary, shelter, a place where asylum still encompasses displacement, but, perhaps, no longer being classified as a refugee but as an asylum seeker.

Under the heading “1990s – Ethnic Cleansing in the Balkans”, the Swedish Migration Agency writes that “In Sweden, a little over 100,000 people from former Yugoslavia, mainly Bosnians, found a new home”. The reference to home suggests that asylum represents a transitional phase between

flykten, escapee ›››
flyktingen, refugee ›››
and an actual home in a new ›››


This is followed by another heading, “2015 – The Refugee Crisis”. Here we are introduced to new concepts such as asylum laws, asylum regulation, newcomers, people in need of protection, quota refugees. Let’s first deal with “the refugee crisis”. Fleeing is, as we have seen, to be in a state of crisis. One has to move away quickly, flee, from a threat. When the people fleeing become too many there is a crisis, but for whom? In this case, it is not the crisis for the people fleeing that is referred to, but the crisis that has arisen in Sweden. Too many people are fleeing from a threat. The consequence is a range of words such as

‹‹‹ asylum laws
 ‹‹‹ asylum regulation
 ‹‹‹ newcomers
 ‹‹‹ people in need of protection

quota refugees.

However, as we have seen, asylum is a state in which people find themselves, that is, in this case, shelter, safe keeping, refuge or sanctuary, a state which the person has attained after having escaped. After this, it is a matter of deciding who is a genuine refugee and who is not, that is, a person who is not actually fleeing from a concrete threat.

To the term asylum, which means ‘a refuge’, is added a number of qualifications such as laws and rules. The refugees are divided into quotas, but how can this be? Can an escape be measured in degrees? However, this is not what it is about. What is at stake here is dividing the refugees, in a fair manner, among the countries of Europe. Everyone should take their responsibility, but few are willing, while there is talk of newcomers and people in need of protection.

It has to be said that it is interesting to see how it is possible to talk about people without talking about people. One may ask why it is necessary to have such a sprawling flora of terminology to help deal with people who are removing themselves from a threat?

According to the UN there are 65 million refugees. The majority of these people are refugees in their own countries. They are fleeing from civil war, ethnic cleansing, ethnic conflict, religious or political oppression or other forms of violence. And even more people are on the move due to economic reasons.

In the global economy some people are an asset and others a problem. The refugee is a problem, but only as long as the person can be labelled a refugee, an asylum seeker. When the refugee has a home and a job, the refugee ceases to be a refugee and has attained a state that is called home in a new homeland. However, now the refugee is a newcomer. A newcomer according to what criteria? How is a newcomer defined?

I wonder what the purpose is of all these concepts, which are becoming evermore strange and convoluted. Is it about order, control, bureaucratic measures, about labels that we need in order to distinguish people from people? Is it perhaps because we don’t want to know? We don’t want to know who this person is. We just want to put a dehumanising label on them so we can keep him or her at a distance, as a refugee, an asylum seeker, a newcomer... Not even in their home in their new homeland is a human being a human being but a newcomer who previously was a refugee, an asylum seeker who has been granted asylum.

What all this adds up to is that we do not regard people as people in their own right, but as people who are displaced, which is underpinned by the fact that we perceive them as having a home in a new homeland, while their old homeland continues to be their real place of domicile, which is a legal term denoting one’s place of residence.

For me, Shared History is about exploring the concept of integration, because integration is considered to be the benchmark of how well displaced people have adapted to their new homeland. But that is not enough because integration means combining two or more elements into an integral whole. In order for this new whole to gain shape, all elements have to give up something. That means that integration also must be understood as a measure of how well a country has adapted to a new situation, that is, how well-functioning the new integral whole is.

Perhaps this is where the crux of the matter lies. All the refugees and displaced people of the world have to be regarded as a symptom of something far more problematic than quotas of refugees, newcomers, displaced people, asylum seekers, a home in a new homeland, order, control bureaucratic measures, that is to say, the lack of integration in the correct meaning of the word. Our world is falling apart and it has to do with identity, national identity, collective identity, political identity, religious identity, regional identity, local identity and, lastly, personal identity. This can be described by the word ‘egology’, that is, that ego as identity is the logical foundation of everything.

This means that national, collective, political, religious, regional or individual identity is made into the foundation and benchmark of everything and consequently for what is right. The wider the abyss between these force fields of identity, in the small as in the large, the larger the risk for nationalism, political and religious oppression, regional and local chauvinism, ethnic conflict. Which makes it more likely that people have to flee.

Johan Hegardt is Associated Professor in Archaeology, Uppsala University. His research concerns museum and heritage studies on a national and international level. Hegardt has also been involved in many large research projects with focus on museum and heritage issues and on historical consciousness. For the time being, Hegardt works as a researcher at Södertörn University with projects involving philosophers, art historians and culture theorists.

Vad är en flykting? (Swedish)

Av Johan Hegardt

I min synonymordbok från 1986 definieras flykting på följande sätt: flyende, (ibl.) rymmare, förrymd; överlöpare, desertör; landsflyktig, hemlös 2, asylsökande; (ibl.) invandrare.

Att söka sig till en äldre uppslagsbok är ett bra sätt att få perspektiv på många av de frågor som vi idag handskas med. Det finns nämligen en beständighet i sådana verk. De går inte att uppdatera hursomhelst. De ger också ett visst tidsperspektiv. Det var alltså på detta sätt som ordet flykting definierades 1986.


Förkortningen ibl. betyder att det handlar om partiella synonymer, det vill säga inte fullvärdiga synonymer. Här ser vi att ordet invandrare är just en partiell synonym. Flykting betyder flyende. På engelska används orden fugitive och refugee. Synonymer till fugitive är escapee, escaper, runaway, deserter, refugee, renegade eller absconder. Flera av dessa ord kan översättas direkt till svenskan. Fugitive betyder alltså escapee, en som flyr undan. En refugee är en displaced person, alltså en felplacerad person, enligt den engelska förklaringen.

Att fly är att undfly ett hot, ett hot mot den egna personen. Att fly är att vara i rörelse bort från hotet. Engelskan förklarar detta på ett bra sätt genom att språket visar å ena sidan på just själva rörelsen – fugitive, escapee – och därefter var flykten tillsist stannar upp, refugee. På svenska är flyktingen däremot ständigt i flykt, även om personen tillsist har stannat upp och har undkommit hotet som framtvingade flykten. Därmed ser vi att vi har att göra med två olika tillstånd, varav ett handlar om rörelse och om att vara felplacerad. På engelska tydliggörs detta. Här är personen felplacerad efter flykten. På svenska är personen alltid en flykting och alltså ständigt på flykt även om personen har funnit en säker plats undan hotet.

Samtidigt kan vi fråga oss hur en människa som har tvingats att fly kan vara felplacerad, displaced, om platsen som personen befinner sig på är en säker plats. Svenskan gör det ännu mer besvärligt. Här är personen alltid en flykting, det vill säga alltid flyende, även om personen befinner sig på en säker plats.

Att vara i rörelse, som flykting eller escapee, må vara en sak, men att en person som har tvingats till flykt skulle befinna sig på fel plats – displaced – eller betraktas som en person som ständigt är flyende, flykting, kan inte vara ett vettigt sett att se på saken.

För det första befinner sig personen på rätt plats, eftersom hotet är avvärjt och just därför är personen inte längre en flyende person. För det andra innebär dessa begrepp att personen alltid befinner sig utanför, har en stämpel, blir etiketterad som en displaced, felplacerad, eller som en person som är flyende och därmed inte stilla. En flykt är en händelse av många i en människas hela liv, en obehaglig erfarenhet, förvisso, men knappast av den art att människan skall etiketteras därefter. Personen kan även vara en pappa eller en mamma, en son eller en dotter, äldre eller yngre, ha ett eller flera yrken, behärska många språk, vara bärare av erfarenheter av alla tänkbara slag, en människa helt enkelt, där själva flykten enbart utgör en erfarenhet av många även om det handlar om den värsta erfarenheten.

På Riksdagens hemsida kan man söka på ordet flykting under rubriken Dokument och Lagar. Jag har sökt efter dokument som rör perioden 1920 till 2017. När jag gjorde sökningen i mars 2018 fick jag 11 363 träffar. Som bilden visar förändras summan hela tiden allt eftersom nya dokument laddas upp. När jag räknade samman träffarna i tioårsperioder fick jag följande lista:

1920-1930, 2 träffar
1931-1940, ingen träff
1941-1950, ingen träff
1951-1960, 18 (toppår 1958/1959 med sex träffar)
1961-1970, 26 (toppår 1969/1970 med sex träffar)
1971-1980, 592 (toppår 1980/1981 med 97 träffar)
1981-1990, 1719 (toppår 1989/1990 med 267 träffar)
1991-2000, 2517 (toppår 2000/2001 med 369 träffar)
2001-2010, 3453 (toppår 2005/2006 med 448 träffar)
2011-2017, 2915 (toppår 2015/2016 med 594 träffar)

Anmärkningsvärt är att åren 1931 till 1951 helt saknar dokument. Här saknas exemplevis de baltiska flyktingarna, som först flydde undan kriget och därefter den sovjetiska ockupationen. Vad avsaknaden beror på vet jag inte. Även om vi inkluderar eventuella dubbelräkningar, till exempel för åren 1980/1981, är mönstret trots detta klart. Begreppet flykting har i allt högre grad uppmärksammats av riksdagens representanter. Denna uppmärksamhet sammanhör med ett förändrat förhållningssätt till invandring.

Migrationsverket förklarar att det var flyktingar från Tyskland och de Baltiska länderna som under och efter andra världskriget förvandlade Sverige från ett utvandrarland till ett invandrarland. Under 1950- och 1960-talet ökade den så kallade arbetskraftinvandringen till Sverige från länder som Italien, Grekland, Jugoslavien och Turkiet. Arbetskraftsinvandringen var nödvändig för den svenska industrin som gick på högvarv, bland annat som en konsekvens av uppbyggandet av det sönderbombade Europa. Ibland skedde denna invandring direkt genom arbetsmarknadsmyndigheternas försorg, förklarar Migrationsverket, men för det mest tog sig människorna hit på egen hand.

Den 1 juli 1969 bildades Statens invandrarverk. Under 1970-talet reglerades invandringen och människor prövades mot arbetsmarknaden, men för viss grupper gjordes ingen arbetsmarknadsprövning: Nordiska invånare, flyktingar och familjemedlemmar. Regleringar innebar emellertid både en minskning och en ökning av invandringen till Sverige. Den utomnordiska arbetskraftinvandringen minskade, den finska arbetskraftinvandringen både ökade och minskade på grund av konjunkturer, den utomnordiska anknytningsinvandringen ökade och flyktingar kom nu stötvis beroende på krig eller kriser, som exempelvis stadskuppen i Chile 1973.

Den första gruppen av flyktingar var alltså balter eller flyktingar från Tyskland under Andra världskriget. Först under 70-talet börjar flyktingar åter komma till Sverige. Men enligt Migrationsverket är 1980-talet de asylsökandes årtionde. Nu börjar också de politiska protesterna mot invandringen att förstärkas, protester som leder fram till bildandet 1991 av Ny demokrati, och som satt i Riksdagen åren 1991 till 1994.

Begreppet ”asyl” är intressant. Återvänder vi till mitt synonymlexikon finner vi att det kan betyda många saker, som hem för värnlösa, barnhem, sjukhem, ålderdomshem, försörjningsanstalt, barmhärtighetsinrättning, bland annat, men även fristad och tillflyktsort. Engelskans motsvarighet är asylum och betyder både refuge (shelter, safe keeping) och mental hospital. Kopplingen mellan de olika betydelserna behöver knappast kommenteras. Här skönjer vi en sorts övergång från att vara i rörelse till att bli mer stationär, men fortfarande inom ramen för barmhärtigheten, fristaden, tillflyktsorten, en plats där asyl fortfarande inbegriper displacement, att vara felplacerad, men kanske inte längre klassad som flykting utan som asylsökande.

Under rubriken ”90-talet – etnisk resning på Balkan” skriver Migrationsverket att drygt 100 000 före detta jugoslavier, företrädesvis bosnier, får ett nytt hemland i Sverige. Hänvisningen till hem, antyder att asyl innebär en övergångsfas mellan

escapee ›››
flyktingen, refugee ›››

                                och ett faktiskt hem i ett nytt ›››

Därefter följer ytterligare en rubrik, ”2015 – flyktingkrisen”. Nu dyker begrepp som asyllagstiftning, asylregler, nyanlända, skyddsbehövande, kvotflyktingar upp. Men först ”flyktingkrisen”. Att fly är som vi har sett att befinna sig i en verklig kris. Det gäller att snabbt röra sig bort, fly, från ett hot. När de flyende blir för många uppstår en kris, men hos vem? I detta fall är det inte krisen hos de flyende som åsyftas, utan krisen har uppstått i Sverige. Allt för många människor flyr från ett hot. Konsekvensen blir en räcka av ord som asyllagstiftning,
                            ‹‹‹ asylregler,
                    ‹‹‹ nyanlända,
        ‹‹‹ skyddsbehövande,

Men asyl är, som vi har sett, ett tillstånd som en människa befinner sig i, det vill säga i detta fall shelter, safe keeping, eller tillflyktsort, fristad eller beskydd, ett tillstånd som personen har nått efter det att denne har varit på flykt. Vad det därefter handlar om är att avgöra vem som är en äkta flykting och vem som är en oäkta flykting, det vill säga en person som faktiskt inte befinner sig på flykt undan ett konkret hot.

Begreppet asyl, som alltså betyder beskydd, tillförs en mängd begrepp, som -lagstiftning, -regler. Flyktingen blir nu kvoterad, men hur kan en flykting kvoteras? Finns det grader i flykten? Men det är inte vad det handlar om. Här handlar det snarare om att flyktingar ska fördelas rättvist mellan länderna i Europa. Alla ska ta sin del, men få vill. Samtidigt talas det om nyanlända och om skyddsbehövande.

Det måste sägas att det är intressant att följa hur det är möjligt att tala om människor utan att tala om människor. Man kan fråga sig varför det krävs en alltmer vidlyftig flora av begrepp för att handskas med människor som rör sig bort från ett hot?

Enligt FN är idag cirka 65 miljoner människor på flykt. Majoriteten av dessa människor är på flykt inom sina egna länder. De flyr inbördeskrig, etnisk rensning, etniska konflikter, religiöst och politiskt förtryck och andra former av våld. Men ännu fler människor är idag i rörelse på grund av ekonomiska skäl.

I den globala ekonomin är vissa en tillgång och andra ett problem. Flyktingen är ett problem, men bara så länge som personen kan etiketteras som flykting, som asylsökande, som havandes asyl. När flyktingen har ett hem och ett arbete upphör flyktingen att vara en flykting och har nått ett tillstånd som kallas för ett hem i ett nytt hemland. Men nu är flyktingen en nyanländ. På engelska heter det newly arrived. Mot vilken fond är man nyanländ? Var går gränsen för att vara nyanländ?

Jag frågar mig vad syftet egentligen är med alla dessa begrepp, som blir allt mer besynnerliga och invecklade i varandra? Handlar det om ordning och reda, om att kontrollera, om byråkratiska mått, om etiketter som måste till för att vi ska klara av att skilja människor från människor? Är det kanske till och med så att vi inget vill veta? Vi vill inte veta vad den hela människan är, bara sätta en avhumaniserande etikett på personen så att vi kan hålla henne på avstånd, som flykting, asylsökande, havandes asyl, nyanländ… Inte ens i hemmet i det nya hemlandet är människan en människa utan en nyanländ som tidigare har varit en flykting, en asylsökande och som har fått asyl.

Vad allt detta innebär är att vi inte betraktar människor som fullvärdiga människor, utan som människor som är displaced, vilket förstärks av att vi uppfattar dem som havandes ett hem i ett nytt hemland, där det gamla hemlandet är deras egentliga hemvist. Ordet hemvist är en juridisk term och betecknar var du är folkbokförd.

Shared History handlar för min del om att undersöka begreppet integration, för integration anses vara måttet för hur bra dessa felplacerade människor har anpassat sig till sitt nya hemland. Men det räcker inte eftersom integration betyder att skapa en ny helhet genom att integrera två eller fler element med varandra. För att denna nya helhet ska kunna ta form måste samtliga element ge upp något. Detta innebär att integration också måste förstås som ett mått på hur bra landet har anpassat sig efter den nya situationen, det vill säga hur välfungerande den nya helheten är.

Kanske är det just här som grunden till frågan ligger. Världens alla flyktingar och felplacerade människor måste betraktas som ett symtom på något betydligt mer problematisk än flyktingkvoter, nyanlända, felplacerade, asylsökande, hem i ett nytt hemland, ordning och reda, kontroll, byråkratiska mått, nämligen bristen på integration i ordets rätta bemärkelse. Världen faller idag isär och det har att göra med identitet, nationell identitet, kollektiv identitet, politisk identitet, religiös identitet, regional identitet, lokal identitet och tillsist den personliga identiteten. Detta kan beskrivas med ordet egologi, det vill säga att ego som identitet är den logiska grunden för allt.

Detta innebär att den nationella, den kollektiva, den politiska, den religiösa, den regionala eller den individuella identiteten görs till grund och måttstock för allt och därmed för vad som är rätt och riktigt. Ju större avgrunden blir mellan dessa identitetsmässiga kraftfält, både i det stora och i det lilla, desto större risk för just nationalism, politiskt och religiöst förtryck, regional och lokal chauvinism, etniska konflikter. Därmed ökar också risken för att människor tvingas på flykt.

Johan Hegardt är docent i arkeologi, Uppsala universitet. Hans forskning rör huvudsakligen kulturarvs- och museifrågor, både på nationell och internationell nivå. Hegardt har deltagit i flera stora forskningsprojekt och forskningsprogram med inriktning mot dessa frågor, historiemedvetande och historiebruk. För närvarande är Hegardt verksam som forskare på Södertörns högskola där han i olika forskningsprojekt samarbetar med filosofer, konsthistoriker och kulturteoretiker.

logotypLogosBeneficairesCreativeEuropeRIGHT EN

  • lcca logo
  • en

© Fargfabriken