Shared History - Notes on Narration and Identity in the Baltics and Beyond

- by Svante Helmbaek Tirén

Everyone has the right to remain incomprehensible. We don’t have to understand each other – as long as we can relate.

Édouard Glissant, from Poetics of Relation
Introduction: A Shared Past in a Divided Present

In today’s Europe, we have become used to describing our time as one of great instability and polarization. Relationships between countries, cultures and people seem more conflicted than in a long time, with the topic of refugees as one of the most divisive questions. But what lies behind this tension? What definitions are our ideas or our discussions in relation to refugees based on, and why? What perceived “us” are they compared to – and how does our own near or distant historical experience of fleeing from war and oppression affect this?
      Focusing these questions to a Nordic-Baltic perspective reveals the close relationship between various traditions or systems of making of history and their impact on our identities today. Every time we repeat the story of a Europe or Baltic Region falling apart, a large artillery of historical matters are yet again woken up from their temporary absence, only to come back with even greater force. Talking about history is always a conflicting activity, and several of the more extreme political movements that have been either revived or initiated during the last decade certainly echoes the more tragic eras of Europe’s past. And in less obvious but still very real ways, the same is true for many of the psychological mechanisms that lies behind how we portray each other and the time we live in. Connecting these dots is a confusing and time-consuming process that most people are unable to engage in; yet its power over how we act is undeniable.
      Narrations of the past is a basic human need, that intersects the very level of who we are and the societies we create. Not only as a question of what happened before – but as an act created by how, when and by whom it is told. And no matter where one stand in the political spectrum on refugees, it is hard to deny that it is an utterly complicated situation which is inseparable from the way we see European history and identity.  
     It is understandable to see this outlook as a worrying one, but at the same time there is also much to learn from it. Not least when it comes to how we as undeniably diverse communities can find new ways of creating dialogue beyond the conventional logic of media and government politics, where the speed and need for sensation flattens the debate and the image of all the people it concerns. Central to all of this is, again, how we create history in the broader sense. Are we victims? Betrayers? Neutral bystanders? And if so, on what level? As a nation, minority, or other category?
      At its best, history can be a unifying power of understanding or tolerance and can promote a sense of sharing of the human condition. At its worst, it is one of the most divisive and effective arguments to end dialogue, increase fear and promote physical and psychological violence.
     To make things even more complicated, in the massive variety of practices that history is performed in, it is usually a complex combination of all these aspects that manifests themselves in different proportions depending on contexts since there is no such thing as a neutral, un-political history. Neither academic research, popular history, folklore, everyday life observations nor any other form of formal or informal dealing with our past are separate from the fact that we are humans. History is politics; and vice versa – and we are all part of it, often in ways we are not even aware of. And that is precisely the argument why we need to share it. Not giving your own history up – but opening the act of making history up to other perspectives, other voices than what is conventionally expected.
     But now when extremism, fear, and intolerance is yet again ravaging through Europe, what does it mean to truly share history? How should a project calling itself ”Shared History” define its aims, methods and usage of such a term? This essay will map out some of the key issues at hand and provide a background to the conceptual traditions that Shared History and the refugee questions moves within. Hopefully, it can become a reference tool to the participants in the project, and a theoretical base that can be revisited and added to during different stages. It is by no means a conclusive survey of the concept or its outcome – but an observation of how Shared History can understand itself in relation to similar projects and fields of activism, research and discussions in other forums.

The ferryman of Hades in Greek Mythology by Olof Rudbeck the younger

The ferryman of Hades in Greek Mythology by Olof Rudbeck the younger

Behind Words: Who is the Refugee – and a Crisis to whom?

A little more than two years have passed since what is now commonly referred to as the “European Refugee Crisis”. Despite being far from over, nor a specifically European issue (since there is over 65 million refugees worldwide), what happened during the fall of 2015 became an unusually intense confrontation of moral values and identity and their roots in the past. Not just between EU and the refugees, but among many different regional, national, and institutional levels within Europe.
     2015 revealed once again how closely connected we are to the disastrous warzones across the world through geography, mentality, history and much else. Anyone who thought that Europe was in the process of creating a unified identity and value system, was proven wrong. Why was it that some countries accepted hundreds of thousands of refugees, while others slammed the door almost completely? And why is there not a logic relation between the national experience of having to escape violence or oppression and the acceptance of refugees just one or a few generations later? How can museums and widespread history practises on the universal importance of refugees exist simultaneously with ever growing hostile reactions and political movements against the very same theme? In the intense discussions of how different the responses were in different countries, historical arguments were a prominent feature that was used to give legitimacy to whatever course of action was up for debate.
    Obviously, the situation is far more complex than to compare countries and the number of refugees they took in or not. While Sweden famously took in more refugees compared to its size than any other European country, there are a great variety of political movements ranging from the extreme right to more traditional conservatives who mobilized massive protests against the governmental decisions on refugee policy. In Poland, where the government refused to take in refugees and cultivated an aggressive rhetoric, there are also numerous countermovements and activism that aim for the opposite – and so on.
     To categorize the European response to the refugee situation only according to nations or government policy is therefore impossible. In fact, there is no easy way to describe the situation at all, and research or surveys have yet to present any clear answers to how we are to understand the refugee discussions of Europe. And while we wait, the tragedy continues to break new records in both size and magnitude.
     What may be important to reflect upon here is the very absence of reliable tools for analysis. Although vital on a practical level, the focus on national policies does not tell us much about the deeper meaning of what is going on, and is in fact responsible for new stereotypes that makes dialogue even more difficult. “Swedes are tolerant; Polish people are intolerant” – and so on. While these stereotypes may or may not correspond to statistics and polls to different extents, they are nothing but a fragment of the greater story and also subject to constant change. In a polarized debate climate however, they are often mistaken as clear facts and continues to fuel the conflict.           
     The same mechanisms are present in how the idea of refugees are constructed. Regardless of the intent, images of refugees are in themselves often part of a process of turning millions of individuals to one monolith, where the shared experience of fleeing is enough to generalize identities to almost fictional stories. As Hannah Arendt once stated: “the sad truth is that most evil is done by people who never make up their minds to be good or evil”. Instead it is the absence of reflection, the end of communication, which provides the best growing possibilities for tragedy. In every un-reflected stereotype or simplified idea about each other, ourselves or the “other”, there is a void that makes us vulnerable to extreme ideologies and agendas.
     Behind words such as “refugee”, “migrant”, “refugee crisis”, and so on, lies an enormous field of questions that only seldom get the attention they deserve. These generalising phrases alienate us from understanding the specific conditions and individual differences, and make us forget that people on the move is in fact a constant state – not a “crisis”. What happens when we decide to reduce a constant global challenge to a “European” issue? Without diminishing the enormous practical and political challenges that came about in 2015, to describe it as a “crisis” have in many ways obscured the refugee streams into an abstract fiction rather than a real set of events. While it is impossible to not feel chocked and deeply affected by the tragedies that are happening in our world, it is rarely helpful to stay in the epic and distant overtones over refuges being only about dramatic scenes on the Mediterranean Sea, since it does not inform us about the structural issues that creates these disasters from the beginning – or how they can be prevented, nor about the individual stories lying that make up the greater picture.  
     The historical habits of how we portray war and refugees therefore have to be revisited and critically discussed in order to move beyond the many pitfalls of todays heated discussion climate. That demands an introspection to Europe’s past and history traditions about war, where many keys can be found to understand the conversations – or lack of conversation – that we have today.  

The Baltic: A Sea of (Dis)Connections

The regions surrounding the Baltic Sea certainly share their history, in the sense that the water has traditionally functioned as a connector rather than obstacle. Viking settlements to the Hanseatic legion, historic refugee streams, Swedish and Germanic imperialisms are just some examples of the major events that have turned the Baltic Sea into a previously inseparable mix of political and cultural interaction, often with brutality and violence as the main ingredients.

     Baltic refugee families arriving to Stockholm during World War II     

Not more than a generation ago, tens of thousands of Swedes were prepared to risk their lives in defending the town Vyborg (Viborg) in Karelia, in what has been described as one of the largest volunteer movements in modern European history. Over thirty thousand Baltic refugees fled to Sweden during the Second World War. Going further back, Poland and Sweden were for a brief period connected by king Sigismund Vasa; Poland ruled Lithuania as a commonwealth for almost four hundred years; Sweden violently annexed large areas of the Baltic countries during the great power era – and so on. It goes without saying that all these events involved larger and smaller movements of people in different directions. Especially Estonia, Latvia and Lithuania, that were ruled by foreign powers for centuries, lived under constant turbulence that made movement the normal state of being.
    The very hallmark of the Baltic Sea region is that is has never been consisting of static, isolated spheres but rather of – for better or for worse – a constant interaction for a millennia and beyond. Even though there is a strong cultural divide today between Scandinavia and the Baltic countries, the past is still very present in language, traditions and much else. It is clearly visible in museum collections and historic literature, but perhaps not much in the broader contemporary dialogue and cultural self-understanding. How can this be?
     A great deal of the post war era of the 20th century saw history through the eyes of the devastating horrors that Europe suffered during the two world wars, including the many waves of refugees and victims of genocide that on a massive scale transformed the demography. The call for a more unified Europe was to a large extent a project where the past needed to be de-learned, re-learned, criticised and processed in a painful process that is still on going. Sharing the past, dealing with how historical tragedy controls and affects generation after generation in a never-ending dynamic is one of the big lessons that profoundly reshaped the construct of history at an academic level, while never quite getting to its very core issue of how to release tension from nationalistic history ideologies. For better or worse reasons, the writing of history is still based on nationality and in many ways the expected format of dealing with our past – which is slightly ironic in a time of intense globalization.

Shared History: A Conceptual Background

Since the 1960s, a variation of concepts such as “shared history” or “shared historical authority” have been used do describe different strategies to de-nationalize and deconstruct history. It started as a reflection of the political climate with social liberation movements and the new wave of critique against class systems and authoritative policy. A somewhat later key point in the development was the book “A Shared Authority: Essays on the Craft and Meaning of Oral and Public History” by history professor Michael Frisch at University of Buffalo, New York, which both popularized the term but also made an important summary of the ideological implications ahead.
     Targeting everything from academic research to display methods in museums and art galleries, the aim to take down linear history have since then partially been a success – and partially not. The idea of deconstructed, shared or critical history is established and common in the discussions; but whether it is actually realized or not is a completely different question.  
    As a concept, shared history is based on the assumption that established institutions like museums, archives, libraries, historical societies and heritage sites are fundamentally, as platforms, contradictory the idea of including non-professionals in creating the ideological standpoints and principles for curating. To share history would mean to open up the professional divide, reject linear top-down approaches, invite and encourage the broader public to participate and co-create which stories will be told. Projects with this aim has since become something of a standard feature of many historical museums in Western Europe and other places as well, but perhaps not in the game changing way that was the originally hoped. While much research is done on these matters, on the format level of exhibitions there is no “revolution” in sight, despite decades of discussions.
      Of course it was never the intention to control such a vast and varied field such as “history” which in itself is such a fundamental aspect of our perception of the world and our identities that it will never be collected under one strategy. But to some extent, many Western museums and cultural platforms did change greatly in how they presented historical matters after the second world war, not least through processes and discussions that are now part of what we refer to as the post modern legacy. However, as the perhaps most important lesson of history always teach us – history will repeat itself, and our own time is no exception.
      In summary, despite significant parts of the 20th century being a process of de-nationalizing, critiquing and deconstructing history writing, the debates since 2015 have shown how vulnerable and unstable history sharing is. It is not merely about correct reporting of facts, but a question of the entire psychogeography of the narrative landscapes that are now the scene for numerous battles. It’s confusing, hard to take in and exhausting to try analyse – but at the same time a topic we cannot avoid.
     Critical discussions on how we write and share stories have of course always been a fundamental part of history as a discipline. There is no recording of history without controversy, since it is always about selecting – and sorting away – stories to tell. Sometimes it is done after rigorous processing and reflection, in other cases it is the result of more random or even unconscious factors. No writing of history remains the same over the course of time, since it is always in a relationship with the context where it is produced. And as with anything, history and narration about our past have been used and abused and acted as a tool for everything from promoting tolerance and unity to extremist propaganda and violence. After 2015 the question of how we share both our past and present in the shape of history or stories have yet again resurfaced as an important topic. News media, political movements, public debate and activism are all dependants or effected by previous narration formats where all the key concepts, words and images are established – but often in unconscious ways.

A Role for Art and Culture?

A large number of exhibitions and artistic projects dealing with themes of escape, refuge, migration and similar topics have developed both before and after 2015. They include many different practices and formats ranging from photographic documentation and under water sculpture to social projects, found-objects and performance art. Many art institutions and platforms for contemporary art arranged exhibitions as a direct response to the events of 2015, with MoMa’s “Insecurities: Tracing Displacement and Shelter” as one of the more famous examples. Furthermore, there are numerous so called “refugee art” projects, where either artists on escape or art about refugees are presented.
    Within the western art world there seem to be a broad consensus that art have an important role to play in refugee politics and debate. How this could work in more specific ways however, is very unclear. But as with any discussion involving existential and political dimensions, art and culture is always a possibility to reflect and comment, while at the same time being an integral part of the conversation. Compared to other forums, art in a more general sense is a space which has a less defined role compared to news media or policy making, and that is why this is often were significant shifts or new ideas about our societies are performed. Especially in our age of increased polarization, both artistic practices and the spaces in which they are presented can act as alternative platforms that do not demand the same level of predestined political definition as other parts of the public sphere.
     If the so called real world calls for simple opinions, sharp statements and clear positions – culture can sometimes provide the opposite. Instead of being a logical narrative about what is right or wrong – the emotional, confusing or otherwise non-conforming levels can be appreciated as important experiences in themselves; thereby temporarily freeing the visitors or viewers from themselves and their fixed positions in various identity contexts.
     Returning to a Baltic-Nordic perspective, the need for artistic interpretation and – perhaps even intervention – is urgent. With the refugee debates consolidating the cultural divide between the Baltics and Scandinavia, platforms for art and creativity have the possibility to open up dialogue in new ways and include newly arrived artists in the cultural fabric of our time. Several cross-Baltic projects already exists in different scales, but have yet to come to any broader attention and give air to the debate.
      The great risk of the current flora of artistic projects and interventions regarding refugee related topics is to end up being well intended illustrations rather than active agents of dialogue. The visual rhetoric of the vast majority of exhibitions that have engaged in the debate tend to have an over-representation of the dramaturgically effective symbols of refugees such as life vests, dramatic ocean sceneries and zoomed in photographs of children in despair. While such documentation is undeniably important to record and concretise the issues at hand, it does little or nothing to contribute to systematic change or an understanding of the politics that have created the situation in the first place. In the continued efforts of using creativity to produce and disseminate knowledge and change, the risk of a one-sided fetishization of refugees must be critically examined and not mistaken as the “natual” way of working artistically in the debate.
      In the end, sharing history will be as much about sharing the process of being open to the uncertain, uncomfortable and unknown as it will be about sharing discussions on the relation between our past and present. Whether it can be done through exhibitions, art related activism or other kinds of forums is still an open question where self critical awareness have to be combined with the continued empathy towards a troubled world, without loosing touch with curiosity. And with the great variety of projects existing, chances are that the coming years will show many achievements that can give more guidance to the many possible ways forward, with all signs pointing to the need of such activities being even bigger in the future.

Svante H. Tirén is an independent curator and writer based in Stockholm.

In Swedish

Inledning: Ett gemensamt förflutet i en uppdelad nutid

Vi har idag vant oss vid beskrivningen av Europa som en instabil och polariserad världsdel. Förhållanden mellan länder, kulturer och människor verkar mer konfliktfyllda än vad de varit på länge, med ämnet “flyktingar” som en av de mest splittrande frågorna. Men vad ligger bakom denna spänning? Vilka idéer och föreställningar baseras den rådande debatten om flyktingar på, och varför? Vilken uppfattning av "oss" jämförs de med – och hur påverkar våra egna nära eller avlägsna historiska erfarenheter av att fly från krig och förtryck detta? Genom att fokusera dessa frågor utifrån ett nordisk-baltiskt perspektiv avslöjas en nära relation mellan olika traditioner eller system för historieskrivande och deras inverkan på vårt identitetsskapande idag. Varje gång vi upprepar berättelsen om ett Europa eller Baltikum som faller samman, återuppväcks ett artilleri av frågor kring historia.

Att prata om historia är alltid en motstridig handling och flera av de mer extrema politiska rörelserna som återupplivats eller initierats under det senaste decenniet ger utan tvekan ett eko av Europas tragiska förflutna. På mindre uppenbara, men fortfarande väldigt verkliga, sätt stämmer det för många av de psykologiska mekanismer som ligger bakom hur vi skildrar varandra och tiden vi lever i. Att koppla samman all denna information är en förvirrande och tidskrävande process som de flesta människor är oförmögna att engagera sig, men dess makt över hur vi agerar är obestridlig.

Att berätta om det förflutna är ett grundläggande mänskligt behov. Det talar till varje nivå av vilka vi är och de samhällen vi skapar. Det ställer inte bara frågan om vad som hände förr utan är även ett skapande av omständigheter kring hur, när och vem det berättas om. Oavsett var man står i det politiska spektrumet i frågan om flyktingar är det svårt att förneka att det är en otroligt komplicerad situation som är oskiljaktig från hur vi ser på europeisk historia och identitet.

Att se oroande på den här framtidsutsikten är förståeligt, men samtidigt finns det mycket att lära av den. Inte minst när det gäller hur vi, som otvivelaktigt olika samhällen, kan hitta nya sätt att skapa dialog utöver den konventionella logiken för media och regeringspolitik, där hastigheten kring och behovet av sensation plattar till debatten och alla människor som berörs av den. Centralt för allt detta är, återigen, hur vi skapar historia i bredare bemärkelse. Är vi offer? Förrädare? Neutrala åskådare? I så fall, på vilken nivå? Som nation, minoritet eller någon annan kategori?

I bästa fall kan historien vara en förenande kraft av förståelse eller tolerans och uppmuntra till en vilja att förstå andra mänskliga erfarenheter. I värsta fall är det en av de mest splittrande och effektiva argumenten för att avsluta dialog, öka rädslan och främja fysiskt och psykiskt våld.

För att göra saker och ting ännu mer komplicerade är det vanligtvis en komplex kombination av alla dessa, positiva och negativa, aspekter som manifesterar sig i olika proportioner beroende på kontext, eftersom det inte finns någonting sådant som en neutral, politisk historia. Varken akademisk forskning, populärhistoria, folktro, vardagliga observationer eller någon annan form av formell eller informell hantering av vårt förflutna är skild från det faktum att vi är människor. Historia är politik; och vice versa - och vi är alla del av det, ofta på sätt som vi inte ens förstår. Och det är precis argumentet för varför vi behöver dela den. Att inte ge upp sin egen historia - men öppna historieskrivningen för andra perspektiv, med andra röster än de som förväntas.

Men nu när extremism, rädsla och intolerans ännu en gång är på framfart genom Europa, vad betyder det att verkligen dela historia? Hur ska ett projekt som kallar sig "Shared History" definiera sina mål, metoder och användningen av en sådan term? Denna uppsats kommer att kartlägga några av de viktigaste frågorna till hands och ge en bakgrund till de konceptuella traditionerna som Shared History och flyktingfrågorna rör sig inom. Förhoppningsvis kan det bli ett referensverktyg för deltagarna i projektet och en teoretisk bas som kan ses över och adderas till under olika stadier. Det är ingen konkret undersökning av konceptet eller dess resultat - men en observation av hur Shared History kan förstå sig själv i förhållande till liknande projekt och aktivitetsområden, forskning och diskussioner i andra forum.

Bakom ord: Vem är flykting - och en kris för vem?

Lite mer än två år har gått sedan det som nu vanligtvis kallas "Europas flyktingkris". Trots att det är långt ifrån över, och inte ens specifikt en europeisk fråga (eftersom det finns över 65 miljoner flyktingar över hela världen), blev det som hände under hösten 2015 en ovanligt intensiv konfrontation av moraliska värderingar och identitet och deras rötter i det förflutna. Inte bara mellan EU och flyktingarna utan bland många olika regionala, nationella och institutionella nivåer inom Europa.

2015 avslöjade återigen genom geografi, mentalitet, historia och mycket annat hur nära förbundna vi är med alla katastrofala krigszoner världen över. Alla som trodde att Europa var i färd med att skapa en enhetlig identitet och värdesystem, bevisades ha fel. Hur kom det sig att vissa länder accepterade hundratusentals flyktingar, medan andra stängde dörren nästan helt? Och varför finns det inte ett matematiskt logiskt förhållande mellan den nationella erfarenheten av att behöva fly från våld eller förtryck och acceptans av flyktingar bara en eller ett par generationer senare? Hur kan det finnas museer och utbredd historisk praxis om flyktingarnas universella betydelse medan det samtidigt växer allvarliga fientliga reaktioner och politiska rörelser mot samma tema? I de intensiva diskussionerna om hur olika svaren blev i olika länder var historiska argument ett framträdande verktyg som användes för att ge legitimitet till vad som än var uppe för debatt för stunden.

Uppenbarligen är situationen mycket mer komplex än att jämföra länder och antalet flyktingar som de tog emot eller inte. Medan Sverige som känt tog emot fler flyktingar jämfört med sin storlek än något annat europeiskt land, fanns det ett stort antal politiska rörelser från extremhögern till de mer traditionellt konservativa som mobiliserade massiva protester mot de statliga besluten om flyktingpolitik. I Polen, där regeringen vägrade att ta in flyktingar och odlade en aggressiv retorik, fanns det också många rörelser och aktivister som syftar till motsatsen - och så vidare.

Att kategorisera det europeiska svaret på flyktingströmmarna endast enligt nation- eller regeringspolitik är därför omöjligt. Faktum är att det inte finns någon enkel beskrivning av situationen över huvud taget, och forskning eller undersökningar har ännu inte presenterat några tydliga svar på hur vi ska förstå Europas diskussioner om flyktingar. Och medan vi väntar fortsätter tragedin att bryta nya rekord i både storlek och omfattning.

Det som kan vara viktigt att tänka på här är den faktiska frånvaron av tillförlitliga verktyg för analys. Även om det är väsentligt på en praktisk nivå, bidrar fokus på nationell politik inte mycket till den djupare betydelsen av vad som händer och det genererar även nya stereotyper som gör dialogen ännu svårare. "Alla svenskar är toleranta och generösa; polska människor är fientliga och intoleranta "- och så vidare. Även om dessa stereotyper kanske eller kanske inte motsvarar statistik och omröstningar i olika omfattningar, är de ingenting annat än fragment av den större berättelsen och även föremål för ständig förändring. I ett polariserat debattklimat misstas de dock ofta som tydliga fakta och fortsätter att agera som bränsle för konflikten.

Samma mekanismer finns närvarande i hur idén om flyktingar skapas. Oavsett syftet är bilden av flyktingar ofta skapade av en process där miljontals individer blir till en monolit, där den gemensamma erfarenheten av att vara på flykt är tillräcklig för att generalisera identiteter till nästan fiktiva berättelser. Som Hannah Arendt sa en gång: ”Den sorgliga sanningen är att det flesta onda handlingar görs av människor som aldrig bestämmer sig för om de ska vara goda eller onda”. Istället är det frånvaron av reflektion, slutet på kommunikation, som ger de bästa möjligheterna för tragedi att växa. I varje oreflekterad stereotyp eller förenklad idé om varandra, oss själva eller "de andra" finns det ett tomrum som gör oss sårbara för extrema ideologier och agendor.

Bakom ord som "flykting", "invandrare", "flyktingkris" och så vidare ligger ett stort antal frågor som sällan får den uppmärksamhet de förtjänar. Istället blir det en självkonstruerad generalisering som hindrar oss från att förstå både specifika förhållanden och individuella skillnader samt från att få en överblick över personer i rörelse, som i själva verket är någonting konstant - inte en "kris". För vad händer när vi beslutar oss för att reducera en konstant global utmaning till ett "europeiskt" problem? Utan att förminska de enorma praktiska och politiska utmaningarna som uppkom 2015 - att beskriva det som en "kris" har på många sätt dolt flyktingströmmarna till en abstrakt fiktion snarare än en verklig uppsättning händelser. Samtidigt som det är omöjligt att inte känna sig chockad och djupt drabbad av den tragedi som händer i vår värld, är det sällan bra att stanna kvar i de episka och avlägsna övertonerna över flyktingar som bara handlar om dramatiska scener i Medelhavet eftersom de inte informerar oss om de strukturella problem som skapar dessa katastrofer från början - eller hur de kan förebyggas.

Hur vi, enligt historiska vanor, skildrar krig och flyktingar måste därför ses över och kritiskt diskuteras för att undvika de många fallgroparna i dagens uppvärmda diskussionsklimat. Det kräver en inblick i Europas förflutna och historia om krig, där många nycklar kan hittas i konversationen - eller bristen på konversation - som vi har idag.

Östersjön: Ett hav av som sammanför och separerar

De regioner som omger Östersjön delar verkligen en historia, i den meningen att vattnet traditionellt sett har fungerat som en koppling snarare än ett hinder. Vikingabosättningar, Hansans legion, historiska flyktingströmmar, svensk och germansk imperialism är bara några exempel på de stora händelserna som har gjort Östersjön till en tidigare oskiljaktig blandning av politisk och kulturell interaktion, ofta med brutalitet och våld som huvudingredienserna.

För inte mer än en generation sedan var tiotusentals svenskar beredda att riskera sina liv för att försvara staden Vyborg (Viborg) i Karelen, i vad som beskrivits som en av de största volontärrörelserna i modern europeisk historia. Över trettio tusen baltiska flyktingar flydde till Sverige under andra världskriget. Om man går ännu längre tillbaka var Polen och Sverige under en kort period ihopkopplade av kung Sigismund Vasa; Polen styrde Litauen som ett samvälde i nästan fyrahundra år; Sverige sammanfogade våldsamt stora delar av de baltiska länderna under stormaktstiden - och så vidare. Det är självklart att alla dessa händelser involverade både större och mindre rörelser av människor i olika riktningar. I synnerhet Estland, Lettland och Litauen, som styrdes av utländska makter i århundraden, levde under konstant turbulens som gjorde att rörelse blev det normala tillståndet.

Kännetecknande för Östersjöregionen är att det aldrig har bestått av statiska, isolerade sfärer utan snarare - på gott och ont - varit en ständig växelverkan i över ett årtusende. Trots att det idag finns en stark kulturell uppdelning mellan Skandinavien och Baltikum, är det förflutna fortfarande mycket närvarande i språk, folk, traditioner och mycket annat. Det är synnerligen synligt i museisamlingar och historisk litteratur, men kanske inte så tydligt i den bredare, samtida dialogen och i den kulturella självförståelsen. Hur kan det vara så här?

En stor del av efterkrigstiden på 1900-talet såg historia i ljuset av den förödande skräcken som Europa var i under de två världskrigen, inklusive de många flyktingvågorna och folkmordets offer som massivt omvandlade demografin. Uppmaningen till ett mer förenat Europa var i stor utsträckning ett projekt där det var nödvändigt att avlära, lära om, kritisera och behandla det förflutna i en smärtsam process som fortfarande pågår. Att dela det förflutna och hantera hur historisk tragedi kontrollerar och påverkar generation efter generation i en oändlig dynamik är en av de stora lärdomarna som grundligt omformade hur vi konstruerar historia på en akademisk nivå, samtidigt som man aldrig riktigt kom till kärnan av hur spänningen från nationalistiska, historiska ideologier kunde frigöras. Av bättre eller sämre skäl är nationalitetsbaserad historieskrivning på många sätt fortfarande det förväntade formatet av vårt förflutna - vilket är något ironiskt i en tid av intensiv globalisering.

Shared History: En konceptuell bakgrund

Sedan 1960-talet har en variation av koncept som "delad historia" eller "gemensam historisk auktoritet" använts för att beskriva olika strategier för att de-nationalisera och dekonstruera historia. Det började som en reflektion av det politiska klimatet med sociala befrielsesrörelser och den nya vågen av kritik mot klassystem och auktoritativ politik. En något senare huvudpunkt i utvecklingen var boken "A Shared Authority: Essays on the Craft and Meaning of Oral and Public History " av historieprofessor Michael Frisch vid University of Buffalo, New York, som både gjorde termen populär och skapade en viktig sammanfattning av de ideologiska konsekvenserna framöver.

Siktandes på allt från akademisk forskning till museum och konstgalleriers metoder för utställningar, har målet att demontera linjär historia sen dess varit delvis framgångsrikt – och delvis inte. Idén om dekonstruerad, delad eller kritisk historia är etablerad och gemensam i diskussionerna, men om det faktiskt är förverkligat eller inte en helt annan fråga.

Som koncept är delad historia baserat på antagandet att etablerade institutioner som museer, arkiv, bibliotek, historiska sällskap och kulturarv basalt sett är, som plattformar, motsägelsefulla kring idén om att inkludera icke-professionella personer i att skapa ideologiska ställningstaganden och principer för kuratering. Att dela historia skulle innebära att man öppnar upp klyftan mellan professionella och icke-etablerade, avvisar linjära uppifrån-ner-strategier, bjuder in och uppmuntrar den bredare allmänheten att delta och samverka kring vilka historier som kommer att berättas. Projekt med detta mål har sedan dess blivit något av en standardfunktion hos många historiska museer i Västeuropa och på andra ställen, men kanske inte på ett så omvälvande sätt som ursprungligen förväntades. Medan mycket forskning görs på dessa områden, är det på utställningsnivå ingen "revolution" i sikte, trots årtionden av diskussioner.

Naturligtvis var det aldrig avsikten att styra ett så stort och varierat fält som "historia", som i sig är en så grundläggande aspekt av vår uppfattning om världen och våra identiteter att den aldrig kommer att kunna samlas in under en strategi. Men i viss omfattning förändrade många västerländska museer och kulturplattformar i stor utsträckning hur de presenterade historiska frågor efter andra världskriget, inte minst genom processer och diskussioner som nu ingår i det som vi refererar till som det postmoderna arvet. Men som historiens kanske viktigaste lektion alltid lär oss - historien kommer att upprepa sig själv, och det är inget undantag i vår tid.

Sammanfattningsvis, trots att betydande delar av 1900-talet var en process av avnationalisera, kritisera och dekonstruera historieskrivning, har debatterna sedan 2015 visat hur sårbar och instabil historiedelning är. Det handlar inte bara om korrekt rapportering av fakta, utan om hela psykogeografin av de berättande landskapen som nu är scenen för många slag. Det är förvirrande, svårt att ta in och ansträngande att försöka analysera - men är samtidigt ett ämne som vi inte kan undvika.

Kritiska diskussioner om hur vi skriver och delar berättelser har givetvis alltid varit en grundläggande del av historien som disciplin. Det finns ingen historia utan kontrovers, eftersom det alltid handlar om att välja - och sortera bort - berättelser att skildra. Ibland görs det efter noggrann bearbetning och reflektion, i andra fall är resultatet av fler slumpmässiga eller till och med omedvetna faktorer. Ingen historieskrivning förblir densamma över tid, eftersom det alltid är i förhållande till det sammanhang där det produceras. Och som med allt annat har historia och berättande om vårt förflutna använts och missbrukats som ett verktyg för allt från att främja tolerans och enhet till extremistisk propaganda och våld. Efter 2015 har frågan om hur vi delar både vårt förflutna och vår nutid i form av historia eller berättelser ännu en gång återupplivats som ett viktigt ämne. Nyhetsmedier, politiska rörelser, offentlig debatt och aktivism är alla beroende eller påverkade av tidigare berättningsformat där alla nyckelkoncept, ord och bilder är etablerade - men ofta på omedvetna sätt.

En roll för konst och kultur?

Ett stort antal utställningar och konstnärliga projekt som behandlar teman som flykt, tillflykt, migration och liknande ämnen har utvecklats både före och efter 2015. De innehåller många olika metoder och format, allt från fotografisk dokumentation och undervattenskulptur till sociala projekt, readymade och performancekonst. Många konstinstitutioner och plattformar för samtidskonst arrangerade utställningar som ett direkt svar på händelserna 2015, med MoMas "Insecurities: Tracing Displacement and Shelter" som ett av de mer kända exemplen. Dessutom finns det många så kallade "flyktingkonst"-projekt där antingen konstnärer på flykt eller konst om flyktingar presenteras.

Inom konstvärlden i väst verkar det vara ett brett samförstånd att konsten har en viktig roll att spela i flyktingpolitik- och debatt. Hur det kommer att ske på mer specifika sätt är dock mycket oklart. Men som med alla diskussioner med existentiella och politiska dimensioner är konst och kultur alltid en möjlighet att reflektera och kommentera, samtidigt som det är en integrerad del av samtalet. Jämfört med andra forum är konst i en mer generell bemärkelse ett utrymme som har en mindre definierad roll jämfört med nyhetsmedier eller beslutsfattande, och det är därför som det ofta är där betydande förändringar eller nya idéer om våra samhällen utförs. Speciellt i vår tid av ökad polarisering kan både konstnärliga metoder och de platser där de presenteras fungera som alternativa plattformar som inte kräver samma nivå av förutbestämd politisk definition som andra delar av den offentliga sfären.

Om den så kallade verkliga världen kräver enkla åsikter, skarpa uttalanden och tydliga positioner – kan kultur ibland ge motsatsen. I stället för att vara en logisk berättelse om vad som är rätt eller fel kan de emotionella, förvirrande eller på andra sätt icke-överensstämmande nivåerna uppfattas som viktiga erfarenheter av sig själva; och därigenom tillfälligt frigöra besökarna eller tittarna från sig själva och deras fasta positioner i olika identitetskontexter.

För att återvända till ett baltisk-nordiskt perspektiv är behovet av konstnärlig tolkning - och kanske till och med intervention - brådskande. Med flyktingdebatten som befäster den kulturella uppdelningen mellan Baltikum och Skandinavien har plattformar för konst och kreativitet möjlighet att öppna dialog på nya sätt och inkludera nyanlända konstnärer i vår tids kulturväv. Flera tvär-baltiska projekt finns redan i olika skalor, men har ännu inte fått någon större uppmärksamhet eller gett luft till debatten.

Den stora risken för den nuvarande floran av konstnärliga projekt och interventioner rörande flyktingrelaterade ämnen är att de tolkas som välmenande illustrationer snarare än aktiva agenter för dialog. Den visuella retoriken för den stora majoriteten av utställningar som har engagerat sig i debatten tenderar att ha en överrepresentation av de dramaturgiskt effektiva symbolerna för flyktingar som livvästar, dramatiska scener av oceaner och zoomade fotografier av barn i förtvivlan. Medan sådan dokumentation kan visa sig vara viktig för att väcka till liv och konkretisera de aktuella problemen, gör det lite eller inget med att bidra till systematisk förändring eller förståelse av den politik som skapat situationen till att börja med. I de fortsatta ansträngningarna att använda kreativitet för att sprida kunskap och förändring måste risken för en ensidig fetischisering av flyktingar kritiskt granskas och inte misstas som det ”naturliga” sättet att arbeta konstnärligt i debatten.

I slutändan kommer delandet av historia handla lika mycket om att dela processen av att vara öppen inför det okända, obekväma och okända som det kommer handla om att dela diskussioner kring relationerna mellan vårt förflutna och vår nutid. Oavsett om det sker genom utställningar, konst-relaterad aktivism eller andra typer av forum är det fortfarande en öppen fråga där självkritisk medvetenhet måste kombineras med en fortsatt empati för en orolig värld, utan att förlora kontakten med nyfikenheten. Och med det stora utbudet av projekt som existerar finns det en chans att de kommande åren kommer att visa många framgångar som kan ge vägledning till flera möjliga vägar framåt, där alla tecken pekar på behovet av att de kommer att bli ännu större i framtiden.

Svante H. Tirén är frilansande skribent och curator med inriktning på arkitektur och konsthantverk.

logotypLogosBeneficairesCreativeEuropeRIGHT EN

  • lcca logo
  • en

© Fargfabriken